sliria

Visst är det så att livet går vidare och det är ju inget konstigt med det. Men när man pratar med sina gamla kamrater kommer man på hur mycket roligt och hur mycket man saknar dom. Pratade med min "grannkärring" härom dagen och det fick mig att tänka på hur mycket vi har gått igenom tillsammans.  Underbara tankar, bl.a när vi blev så illa tvungen att avliva min dåvarande familjs hund. Hon var absolut den bästa hund jag haft. Varje vardagskväll satt hon och jag i rabatten och kissade sista gången för kvällen. Hon låg alltid bredvid mig i soffan och kollade tv. Vi (grannkärringen) och Pikilurven som hon hette tog gärna en öl tillsammans, varje lördag åkte vi iväg och spelade på hästarna och tog en öl. Den dag vi lät henne somna in åkte vi som vanligt till puben och denna gång var det en gravöl men henne i bakluckan. Ska väl även berätta att vi höll på att tappa henne på väg hem, för att vi glömt att låsa luckan ordentligt. Men det speglar hela vårt liv tillsammans, allt i vått och torrt.. Ungarna tror jag nog hade samma känsla, vart de än gick fanns det en "bullerby" förälder som hade ett vakande öga över dem. När jag sällan, men det hände rymde hemmifrån tog jag med hunden och min Nalle och gick just till grannkärringen och silkesdun. Skönt att krypa upp till kära vänner och att bara få vara liten och ledsen. Även att jag nu inte behöver rymma hemifrån så saknar jag mina gamla kompisar, att bara va och mysa. Har ju bara Brorsan här ute och det är ju inte så mycket till att krypa opp i famnen på. Även att han alltid finns där när jag behöver honom så är det just sina bästisar man behöver ibland. Saknar er!